Skåne och Lappland

Från Skåne till Lappland och lite till på 1,5 timme. 
Vi var alla spända på vad dagens bilresa skulle bjuda på när Vi lämnade ett soligt Christchurch och krånglade oss förbi diverse stadsdelar innan vi kom ut på väg 75 som går till Kumara junction på West Coast och passerar Arthurs pass på vägen. Totalt 120 km som först gick igenom ett platt landskap med vetefält, vingårdar och små samhällen som Skåne. Efter ungefär en timme kom vi fram till första bergspasset som vi sett skymta sedan vi lämnade Christchurch. Ett hisnande landskap med gröna berg, djupa dalar, vattendrag som måste varit enormt mäktiga under vårfloden och lite snö i norrläge. Det blev många stopp för att fotografera och det enad som störde oss idag var  envisa humlor som fick Maria att springa några gånger. Mamma och pappa njöt av att inte behöva säga till Malte hela tiden att han inte får gå i det höga gräset - han kunde obehindrat springa omkring och upptäcka allt från betongplintar till blommor. Vi stannade till vid några enorma kalkstensformationer i formatet 10-15 m höga och vissa lika breda, de .låg utslängda på ett öppet fält med får runt sig. Picknickstopp för lunch blev det i Klondyke corner med några envisa knott som sällskap och de festade på mamma och pappa som inte valt långbyxor. Sen var det bara att fortsätta uppför ytterligare några kilometer av lurviga vägar med en snitthastighet på 40 km/h så var vi framme här i Arthurs pass. Enligt turistbroschyren bor här 90 personer, men turistströmmen gör att det ändå finns två cafeer och två restauranger. Vi bor i en liten stuga med berg på båda sidor inte långt från järnvägsspåret och passagerartåget går förbi här dagligen jfr med godstågen som passerar ofta och som Malte fascinerat tittar på. Vi hann med både fika på det ena cafeet och en kortare vandring innan busvädret med ösregn och blåst gjorde att vi fått kura in oss i stugan. Den korta vandringen på en timme tog oss genom John Bauerskog, en virvlande fors med bro och tussockängar, ett slags yvigt gult gräs. Malte var som en liten bergsget där han klättrade uppför den ibland branta stigen. Solen var sen länge borta och i blåsten blev det kallt så vi vände tillbaks innan vi nått målet, men Malte ville bara gå ett "varva" till. Det enda som kunde få honom att vända var löfte om att vi ska vandra mer imorgon. Med två sovande barn är det nu föräldratimme innan vi också somnar. Tid för bloggande, surfande och slöläsa Womens Weekly - Marias favorittidning Down under.